Adiós ríos, adiós fontes
Adiós ríos, adiós fontes
adiós, regatos pequenos;
adiós, vista dos meus ollos,
non sei cándo nos veremos.
Miña terra, miña terra,
terra donde m’eu criei,
hortiña que quero tanto,
figueiriñas que prantei.
Prados, ríos, arboredas,
pinares que move o vento,
paxariños piadores,
casiña d’o meu contento.
Muiño dos castañares,
noites craras do luar,
campaniñas timbradoiras
da igrexiña do lugar.
Amoriñas das silveiras
que eu lle daba ó meu amor,
camiñiños antre o millo,
¡adiós para sempre adiós!
¡Adiós, gloria! ¡Adiós, contento!
¡Deixo a casa onde nacín,
deixo a aldea que conoso,
por un mundo que non vin!
Deixo amigos por extraños,
deixo a veiga polo mar;
deixo, en fin, canto ben quero…
¡quén puidera non deixar!
[…]
Adiós, adiós, que me vou,
herbiñas do camposanto,
donde meu pai se enterrou,
herbiñas que biquei tanto,
terriña que nos criou.
[…]
Xa se oien lonxe, moi lonxe,
as campanas do pomar;
para min, ¡ai!, coitadiño,
nunca máis han de tocar.
[…]
¡Adiós tamén, queridiña…
Adiós por sempre quizáis!…
Dígoche este adiós chorando
desde a beiriña do mar.
Non me olvides, queridiña,
si morro de soidás…
tantas légoas mar adentro…
¡Miña casiña!, ¡meu lar!
Farväl älvar, farväl källor
Farväl älvar, farväl källor
farväl alla backar små
farväl mina ögons tröst
kanske ses ej mer vi två.
Mitt land, mitt land
Det land där jag ljuset såg
Fikonträden jag planterat
Min älskade kökstradgård.
Ängar, älvar, lundar,
skogar vaggade av vind
alla pipande faglar små
mitt kära hem, mitt liv.
Kvarnen uti kastanjelunden,
nätterna i månens ljus,
alla klämtande klockor små
i kyrkan i min by.
Björnbär plockade i snåren
som jag gav till vännen min,
de små stigarna mellan fälten
farväl, farväl för evig tid!
Farväl lycka, farväl glädje
huset där min vagga stod.
Jag lämnar byn jag känner väl
för en okänd fjärran värld.
Vänner byts mot främlingar
Fälten mot det vida hav
allt jag älskar högst jag lämnar.
Ack, om jag kunde bliva kvar.
[…]
Farväl, jag lämnar er, farväl
blommor små på kyrkogården
vid min faders grav,
blommor som jag kysste ömt
jorden som oss livet gav.
[…]
Nu hörs i fjärran, långt ifrån
klockor, klämtande.
Ack, stackare, för mig
ringer de väl aldrig mer.
[…]
Farväl mitt kära land!
Farväl kanske för evig tid.
Jag snyftar när jag avsked tar
från stranden vid det vida hav.
Förgät mig ej, mitt kära land
om jag av längtan dör
på öppet hav, så många mil
ifrån min stuga, från mitt hem!
TRADUCIÓN AO SUECO DE MARTA DARGHLEN
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
DESCARGAR CARTEL-POEMA
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .